Playfulness

Playfulness

-ett arbete som kan användas överallt av alla för att främja lekfullhet och konstruktiv kommunikation!

Den mjuka kraften
”Det finns en mjuk kraft i samhället och i var och en av oss människor.
En kraft som inte så lätt kommer till tals.
Den känns och man vet om den ungefär på samma sätt som man kan skönja sitt hjärta eller sitt samvete. Men den vinner ingen mark på argumentation eller statistisk bevisföring.”

I träningen arbetar vi med noggrannhet, exakthet och skärpa för att stimulera vår uppmärksamhet. Uppmärksamheten skapar engagemang och nyfikenhet. Engagemang och nyfikenhet föder i sin tur leken och det är den som sedan leder oss till samklang med det stora hela. Det är detta vi kallar närvaro och det är i detta vi finner skapandet – det levande – verkligheten. Samspelet med denna verklighet är det vi benämner som Playfulness. Playfulness har sin grund i den teaterträning som har sin upprinnelse i den fysiska teatern där det handlar om att skapa en känsla utifrån den handling du gör. Den fysiska handlingen har visat sig vara ett praktiskt medel för att komma till att befinna sig här och nu. Med hjälp av övningar för rörelse, röst, rytm, riktningar och rumslighet träffas vi och arbetar oss igenom vardagens skikt av tillrättalägganden, eller vad det kan vara som sätter sig på våra sinnen, för att komma ner till det elementära och kanske att vi till och med fördjupar det vi där upptäcker. Sedan, via små uppgifter, formulerar vi oss sceniskt och tar del av varandras alster.

Rörelse

Dessa övningar kan vara det vi kallar plastik, vilket innebär att man rör på en kroppsdel i taget, vilket främjar både kroppskännedom och rörlighet. Det kan också vara att hålla upp en arm i luften och tänka att den hänger i en tråd. Detta för att sedan tänka att man klipper av tråden och lägga märke till om man bromsar eller påskyndar fallet. Vår strävan är att låta armen falla fritt. Att förtydliga vår tyngd och vår lätthet och att detta är någonting som vi kan styra över är syftet med många fysiska övningar. Övningen är då ett sätt på vilket man kan bli uppmärksam på att vi omedvetet lägger oss i. Det här som lägger sig i är intressant då det ofta ruvar på en anledning. Det kan vara en fysisk skada eller ett minne av en sådan.Det kan vara en rädsla sprungen ur en fantasi eller slutsats från tidigare upplevelser i stil med: om jag inte lägger mig i så händer något icke önskvärt. Dessa förbehåll och dess giltighet kan komma i dagen. Kanske giltighetstiden löpt ut men de är kvar av gammal (o)vana, även om de har tjänat ut sin roll som försvarsreaktion.

Röst

Man låter rösten höras samtidigt som man skumpar vertikalt eller ryster på axlarna. Vår strävan här är att finna ett samarbete mellan röstorganen och övriga kroppen. Detta för att vi inte skall överanstränga röstorganen samt förstå vilket fantastiskt stöd kroppen i sin helhet och bålen i synnerhet är för våra röster. Och inte att förglömma, att vår kroppshydda fungerar som en resonanslåda för de ljud vi frambringar med vår röst. Vi kan också rikta vår uppmärksamhet mot de, inte bara fysiska, utan även emotionella och mentala anslag som rösten ger upphov till och färdas med dessa anslag ända ut till uttryck.

Rytm

Övningar som i mångt och mycket syftar till att vi skall uppfatta den rytm som redan finns i språk och utryck och i hjärta och i skeende. Förutom påpekandet av rytm då vi agerar med röst och rörelse kan vi som övning trampa takten tillsammans. Detta för att etablera en gemensam puls i rummet och till slut blir rytmen ofta väldigt påtaglig. Då vi medvetet etablerar en puls i rummet ges vi något att samlas kring; en bas att vila på i vårt samspel och vi ser att vi ofrånkomligen använder rytm i vår kommunikation även i vardagen. När vi talar om riktningar stämmer det säkerligen att vi inom scenkonsten har många olika faktorer i åtanke som gemene man troligen inte har i första rummet.

Riktning

Vi övar oss i att rikta vår röst, vår handling, vår tanke och vårt uttryck i syfte att nå fram med ett budskap. Vardagligt sägs det till den som inte gör sig tydlig nog -Var snäll och tala ur skägget! Sådana saker kan man alltså råda bot på genom att öva på och medvetandegöra hur man gör och vad som sker om man gör på det ena eller andra sättet; exempelvis skriker i onödan eller inte menar vad man säger. Även om vi övar rent fysiskt, exempelvis genom att titta på en punkt på väggen och gå mot den utan att tappa fokus för att därefter plötsligt byta riktning och ställa in vårt fokus på en ny punkt i rummet, så landar det oftast i att det är vår inställning och våra bakomliggande tankar som är avgörande för resultatet. Vi kan istället tala om motriktningar där vi inte bara riktar oss ut utan även tar emot från ett visst håll. Det är för övrigt i dessa sfärer vi har en förkärlek att använda oss av begrepp som närvaro. Förutom att gå i riktningar kanske vi pekar i riktningar med hjälp av olika kroppsdelar kombinerat med röst. Allt för att bli tydliga för oss själva och tydliga för den och det vi är i dialog med.

Rumslighet

Vad kan då menas med övningar inom rumslighet. Här handlar det om hur vi använder oss av rummet vi är i. Det omgivande rummet såväl som det inre rummet är någonting vi är i dialog med. Dels rummet som volym, dels rummet som resonanslåda. Avstånd är centralt då vi talar om rumslighet. Det är helt enkelt skillnad mellan nära och långt ifrån och dessa faktorer kan vi naturligtvis använda oss av. Vi kan hantera avstånden med att iaktta skillnader i effekten om vi gör saker och ting med olika kraft, temperatur, hastighet och temperament.